Höga berg & djupa dalar:Storslagna Söderåsen

När vi parkerar bakom den tornförsedda, gula tvåvåningsvillan kan vi välja mellan att kliva rakt in i nationalparken eller göra som ”luftturister” gjort sedan 1904, och checka in på STF Villa Söderåsen B&B (då: Turisthotellet i Röstånga). Vi väljer det senare, men konstaterar att närmare än såhär till kommande dagars äventyr får vi det inte.

Husesyn

Så snart vi klivit innanför dörren och in i det välkomnande allrummet med flera sittgrupper blir det tydligt. Det här är inte bara ett hus med rum och frukost. Det är ett hem – med en imponerande takhöjd, dessutom! Ett personligt hem skapat med omtanke, där varje liten inredningsdetalj känns rätt på just sin plats. Braskaminen avger en trivsam värme – och titta där! På en hylla ligger minst 50 brädspel och väntar. (Har ni spelat Codenames?! Nämen det måste vi göra...)

Men först: Ta våra rum i besittning. De visar sig ligga på entréplan, de också, och kännetecknas av en slags avskalad romantik med hög trivselfaktor. Ljusa trägolv och väggar. Sirliga möbler i mörkt trä. Skira gardiner, strindbergslampa med softat glas... Rymligt och udda, ändå enhetligt och ombonat. Sekelskifte men modernt, utan övrigt att önska. Ja det skulle i så fall vara badrum men ärligt talat: fräscha toaletter och duschrum finns på nära håll. Bara ett av de 13 gästrummen har i dagsläget eget badrum men i rätt sammanhang kan också sådant ha sin charm.

Vi gör oss hemmastadda men tar oss sedan snabbt ut igen och ner för bygatan. Café Fenix har slagit igen för dagen men ICA Röstånga visar sig vara den slags lanthandel som säljer såväl tösalt som fiskedrag och fikabröd. Gott så.

Finfrukost

Nästpåföljande morgon vaknar vi i ottan och lyssnar till tystnaden. (Hör du? Nej.) Vi som annars tycker att tidiga morgnar är tysta även inne i stan slås av att brusreducerad tystnad ändå är något annat.

I frukostrummet tassar Åsa Mullaert omkring och fixar frukost. Tillsammans med sin man Sebastian och två barn bor de i en privat del av villan. När de köpte huset år 2016 hade de ingen direkt erfarenhet av hur man drev just ett gästboende men däremot en stark önskan om att få dela med sig av naturen, yogan, musiken och annat som är dem kärt.

-        Till en början körde vi både B&B och vandrarhem men övergick efter ett tag till enbart B&B, säger Åsa, medan hon plockar fram de sista bitarna till den KRAV-certifierade vegobuffén som 2019 vann guld i STF:s ”Årets kudde” (skinka och pastej vila i frid, ingen saknar er).

Den här eftermiddagen ska hon leda en yogavandring i Nationalparken för ett forskarlag från ett anrikt skånskt universitet, som checkar in lite senare för några dagars teambuilding varvat med möten. Utöver att sköta den dagliga ruljangsen på Villa Söderåsen är nämligen Åsa utbildad yogalärare och håller regelbundet klasser, workshops och retreats i Röstånga – gärna utomhus.

Skäralid

För oss står dock vandring på åsen på schemat. Vi bläddrar lite i några av husets broschyrer och kartor och kommer överens om att ta oss till Skäralid, nationalparkens hjärta och huvudentré, och gå Hjortsprångsrundan på knappt åtta kilometer. Även om det går att ta sig dit till fots direkt från Röstånga via Skåneleden – sju kilometer – får det bli bilen idag.

Väl på plats i Skäralid ligger Skärdammen spegelblank för våra vandringskängor, omgiven av mäktiga branter. Det här är en plats som ända sedan slutet av 1800-talet, då järnvägen kom till byn, varit välbesökt av turister. Den klassiska restaurangen med utsikt över dammen genomgår en makeover med planerad nyöppning sommaren 2023 men intilliggande naturum håller öppet som vanligt. Där väntar en liten utställning om Söderåsens tillkomst (kontinenter som krockar, vulkaner, istid och annat dramatiskt) och om lövträd, dinosaurier, fågelspindlar och andra levande och döda i berg och dal.

Från Skärdammen utgår flera rundvandringar – långa som korta. Mest berömd är den på fyra kilometer upp till utsiktsplatsen Kopparhatten. Hjortsprångsrundan, som utgör vårt val, mäter knappt åtta kilometer och  leder oss på breda spänger in i den trolska sprickdalen.

Fågeldansen

Vi går längs porlande vatten och omsluts av maffiga rasbranter fulla av sten. Här och var vittnar mossiga murar, rösen och torpruiner om vad som en gång måste varit rätt karga livsvillkor. När vi tuffat på ett tag befinner vi oss uppe på rasbrantens övre kant (Titta – har vi gått ända där nerifrån?!) vid en rastplats som en gång rymde just ett hemman, Liagården. Vid ett av picknickborden smakar det bra att vittja lunchpaketen vi förbeställt från Villan. Med utsträckta ben och med ansiktena vända mot solen tankar vi ny kraft innan färden går vidare över stock och sten.

Nu kvarstår runt hälften av sträckan. Stigen leder oss längs klippkanten bort till den plats som kallas Lierna, där tre dalar möts. Här är utsikten svindlande och vildmarkskänslan påtaglig, med högväxt lövskog. Och plötsligt, som på kommando, anländer de som från ingenstans: tusen och åter tusen småfåglar (Vilka? Vi har inte en susning!) och virvlar runt runt ovanför oss, vilket ger upphov till ett mäktigt swisch... swwwwiiisch...swo-o-om... Från och till dyker de synkront ner och pickar något från marken för att sedan åter stiga upp mot skyn. Luften förmörkas av fåglar. En glada seglar förbi på avstånd... spanar... men utan att väcka panik. Småfåglarna är helt inne i sin flashmob.

När vi lyckats slita oss från fågelshowen och följt de blå markeringarna i ytterligare några kilometer når vi fram till Hjortsprånget, som gett vår runda dess namn.  Det rör sig om en smal klippa som skjuter ut över dalen och som uppges ha fått sitt namn av att äldre tiders jägare drev Bambi och hans vänner ut på den tills... ja, jakt är grymt. Vare sig man vågar sig ut på klippan – svindelvarning – eller stannar på tryggt avstånd från kanten så är utsikten över dal och damm, där vi startade vår tur, trots allt bedårande.

Nackarpsdalen

Väl tillbaka i Skäralid sitter vi en stund och bara spanar ut över dammen innan vi styr kosan mot Röstånga igen. Efter någon timmas solbadande i Villans stora trädgård fyller vi termosarna med kaffe och traskar bort till retro-sköna Café Fenix för att inhandla ett gäng muffins. Med dem i ryggsäcken beträder vi åter nationalparken, nu via ingången vid Röstånga turistbyrå – Villans närmaste granne.

Efter några hundra meter in på en skogsstig öppnar sig rofyllda Nackarpsdalen, med sluttningar kantade av höga bokar. Fortsätter man en bit in i dalen når man den 20 meter djupa Odensjön, omgiven av 30 meter höga rasbranter. Det gör vi. På en skylt läser vi att sjön ska ha fått sitt namn på grund av dess form, som liknas vid Odens enda öga. Med bara 150 meter i diameter är den egentligen en jättegryta frammejslad av istidsglaciärer, som fylls på med källvatten underifrån. Och även om den är kall så har här badats i alla tider, ja rentav funnits ett kallbadhus får vi veta. I djupet gömmer sig gammelgäddan som kan lockas på kroken – det gäller bara att kirra fiskekortet på ICA först.

Stationen Röstånga

Åter i vårt hus vid åsens slut strålar vi samman med gruppen från universitetet, som tillbringat förmiddagen på Stationen Röstånga med att konferera och luncha, för att därefter träna naturlig härvaro i nationalparken ihop med Åsa. Att döma av deras rosiga kinder och breda leenden var jobb-och-yoga en super-kombo. Ikväll har de beställt catering till Villan. Två familjer lagar pizza i gästköket och själva beger vi oss på forskarnas rekommendation över till bykrogen Stationen Röstånga.

Tåg till Röstånga är blott ett minne, men det tegelgula stationshuset från 1892 består. Vid grytorna härskar Daniel J Green och menyn skiftar med dagen och tillgången på lokala råvaror. Just ikväll har dock Daniels morbror dykt upp i köket för en ärtsoppe-take-over-extra-allt-inklusive-pannakager. Vi insuper såväl soppa som den finurliga inredningen (så mycket kul att titta på!). På nedervåningen arrangeras konserter och andra evenemang vissa kvällar, berättar Anna Lennartsson, som driver krogen ihop med Daniel, och precis som i fallet med våra nyfunna forskarvänner välkomnar Stationen även mindre mötesgrupper.

Mätta och belåtna släntrar vi tillbaka till Villan, där vi stupar i säng efter ett kort parti Codenames i braskaminens sken.

Cykelåsen

Påföljande förmiddag står cykling på programmet. Hybrid-cyklar, ett slags mountainbike light, har hyrts in för oss. Efter diverse inställningstrix och tålmodiga instruktioner av Sebastian svänger vi in på den övergivna banvallen, återigen med siktet inställt på Skäralid. Sju kilometer platt grusväg, genom en idyll med drag av Bregottfabrik. Det ska visa sig vara lagom uppvärmning inför vad som stundar: fortfarande grusvägar, men nu lövtäckta och klättrande längs åsen. Ja faktum är att det går uppåt nästan jämt... tills det till slut går väldigt mycket nedåt (puh!).

Någon väl utarbetad plan över vart vi ska bege oss har vi inte, men växelkombinationen 1-1 används flitigt. Minsta möjliga motstånd – ett måste. En vulkanrest här... en damm där... och titta, en hjort, ju! När vi slutligen lyckats trampa oss hela vägen från Skäralid och tillbaka till Röstånga via berget är det inte utan stolthet men med ömmande bakar vid sitter av våra stålhästar.

Mersmak 

Lunchtid, redan?! Det får bli Stationen Röstånga igen, den sköna lilla byakrogen var helt enkelt oemotståndlig. Samtidigt som Anna Lennartsson serverar oss dagens lunch berättar hon att Stationshuset ägs av Röstångas bygdebolag, som många Röstångabor äger andelar i, och att det starkt bidrar till att hålla byn levande och attraktiv.

-        Ja byandan gör verkligen Röstånga speciellt, bekräftar vår värd Sebastian Mullaert när vi står uppe vid Villan igen, redo att ta adjö av Söderåsen för denna gång. Här finns så mycket lokalt engagemang och det i sin tur lockar många kreativa personer hit. Bygdebolaget äger till exempel även Röstånga Konsthall.

Och på tal om kreativitet så kan det vara värt att nämna att Sebastian själv, utöver B&B-värdskapet, även kan skriva ”världskänd technoartist” och ”P3 Guld-vinnare” på sitt CV. Sin studio har han i närheten av Villa Söderåsen, dit han även bjuder in artister och konstnärer för kreativa samarbeten.

-        Nästa gång måste ni också besöka Klåveröd, där finns såå mycket fin vandring i olika miljöer. Och Klöva Hallar – oj. Ni kommer att älska det!

Vi förstår. Vi borde planerat in mer tid. Men nu är det som det är. Att inte hinna med allt är en del av livet... och av vad som får besökare att vilja komma tillbaka. Och ja, hit till Söderåsen, Röstånga och Villa Söderåsen kommer vi gärna tillbaka!